Hur det började

Jag tror det började med nyfikenhet. Nyfikenhet på hur det är i andra länder och hur människor har det på olika platser på jorden och en önskan om att få se själv, med egna ögon, inte bara uppleva genom böcker och TV. Upptagen av barn, hem och arbete blev det inte så många eller långa resor förrän jag blev pensionär.

Många tyckte jag var för våghalsig, ja rent av galen, som vågade mig iväg till alldeles främmande länder, ibland på vinst och förlust – men för mig var det livet! Jag började litet försiktigt med kända turistmål, men ville snart se något annat, riktigt vad visste jag inte till en början. Att
bara sitta på en strand skulle bli alldeles för långtråkigt för mig och
resor som bjöd på upplevelser var inte heller riktigt min melodi. Så småningom hittade jag en balans mellan allt jag ville och det jag, med tanke på ålder, hälsa, allmän kondition och ekonomi, kunde klara av.

Fattigdomen var omfattande och ibland så mycket svårare än jag någonsin kunnat drömma om innan jag mött den ansikte mot ansikte och en stark längtan efter att på något sätt kunna hjälpa växte sig allt starkare. Att kvinnor och barn många gånger hade det allra svårast gjorde mig ännu mer motiverad till att försöka göra något. Inte bara
sitta hemma och se på.

Att jag därtill mötte så många varma, generösa och goda människor, som jag aldrig kommit i kontakt med om jag stannat hemma, gjorde att jag kände mig rikt belönad, fastän det jag åstadkom, i mina egna ögon, inte var något att tala om. Men jag har insett att jag mår så väldigt bra
av att få känna mig uppskattad och välkommen att jag tror att jag blivit både lyckligare och mycket friskare genom de insatser jag lyckades åstadkomma.

Förutom att jag tog kontakt med lokala hjälporganisationer och såg hur de arbetade började jag prata med lokalbefolkningen, fråga hur de
själva såg på sitt land, på den hjälpverksamhet som bedrevs och vad de skulle vilja att någon gjorde om de själva fick välja. Jag fick förslag
på allt från hissnande kostsamma investeringar till små, vardagsnära behov, som kändes både angelägna och möjliga att genomföra.  Och det var här jag började.

När min begränsade pensionärsekonomi började sätta käppar i hjulet för det jag tyckte var så angeläget, föreslog några vänner att vi tillsammans kunde starta en ideell förening och det blev upptakten till Help in Time, hjälp i tid – innan det blir för sent.

Christina Gustavson

 

 

 

 

 

 

 

Comments are closed.